Nu är jag precis hemkommen efter en jobbig kväll på jobbet.. Som alla kanske vet jobbar ju jag med dementa just nu, och jag måste säga att det tär verkligen på psyket ibland.. Många tror att ens jobb är så lätt och att man bara sitter och fikar typ.. men jag tror faktiskt ärligt talat att det inte är många som ksulle klara av det jobb man har...
Det man blir mest trött på är att allt man säger till de boende inte går in, alltså samma männniska kan fråga tex. När kommer Mamma och Pappa hem? Vet dom att jag är här? Jag måste laga mat till dom kommer hem! Jag ska åka hem till Åby nu, när går nästa buss? Ni har dödat min man! Ni är fyllesvin och tattarjävlar! Du är så elak så det ska jag skriva upp! Jag ska anmäla dig!
Ja a listan kan göras lång och det mest skrämmande är att oftast går det liksom inte att avleda utan det är deras verklighet och dom tror ju verkligen att det är så att Mamma och Pappa lever även fast de själva är typ 85år.. Så man blir så trött på att lyssna på allas prat och kommentarer att man själv inte vet vad som stämmer eller inte...
Sen är det lite jobbigt när man har jobbat kväll för det känns jämt som om man har glömt något.. Gav jag den och den medicin tex kan jag tänka hundra gånger innan jag slappna av ibland.. Jag beundrar verkligen alla som jobbar innom vården, för det är nog det svåraste jobbet.. Man hamnar alltid i många etiska dilemman och man har mycket ansvar för andras liv känner man ibland... Man får alltid lära sig att handla olika i många situationer och det är ofta så att inget är rätt eller fel utan man måste själv använda sin intuition och sina kunskaper för att göra ett bra jobb..

Man känner ju ändå att allt tålamod är värt det, oftast, annars skulle man ju inte jobba kvar.. Men ibland känner man att man skulle vilja ha lite uppskattning på något sätt av den man vårdar.. Det kan jag sakna..


Sökte på googel och fann lite bra saker om demens:
Möt den dementa som hon är! Inte som du vill att hon sa vara!

Lyssna uppmärksamt Den dementa menar alltid vad hon säger, men kan inte alltid säga vad hon menar!

Vems verklighet är den rätta? Din eller min? Måste den dementa alltid befinna sig i samma verklighet som du

Dina egna känslor
När den dementa "sätter sig på tvären" och du känner ilskan växa inom dig, (det är klart att man kan bli arg) så försök att inte visa det. Gå ifrån och låt det "rinna" av dig någon annanstans. Det är inget misslyckande. Men om du däremot ska klara situationen till varje pris. Då har du misslyckats.

---

Så mer cred åt oss som jobbar med äldre och som är så pass starka så man klarar av det...
Det värtsa som finns är när människor klankar ner på oss som jobbar innom vården.. Många tänker hur faan kan hon jobba med det där egentligen.. Men man växer som person kan jag säga och jag skulle verkligen inte vara den jag är idag om jag inte hade detta yrke och sett det jag sett.. Det har verkligen gjort att jag har mognat på ett sätt som andra kanske inte gör och att man ser lite annorlunda på livet än vad andra gör eftersom man har sett hur fort livet kan gå snett på ett eller annt sätt och att ens liv jäkligt fort kan ta en helt annan vändning..