Nu är jag precis hemkommen efter bion.. Åhh jag höll på att tjuta ner mig.. I slutet var det så fint sagt och det stämmde så bra in på Mimmi och mig så jag lutade mig mot henne och tog hennes hand och tjöt som en gris.. Aaa det var så himla fint så jag saknar ord.. Det är bara så att jag kan inte beskriva hur mycket jag tycker om min Moos och hur glad jag är att ha henne vid min sida.. Det känns nästan konstigt att kalla henne min väl för hon är så mycket mer än så.. Kankse låter löjligt men hon är som min livskamrat på ett sätt, det var ödet som bestämmde att vi skulle träffas och vi har inte varit ifrån varandra sen vi jag var 5år...
Det hela började med att vi blev grannar och min pappa kände Mimmis morfar.. Sen dess har vi varit med om mycket roligt, många dagar, kvällar och nätter i Granstorp, långa härliga, soliga dagar vid sjön, Gotland, Tomteland, Många utflykter med våra familjer, Fis-tävlingar, Tidig fylla, Säfsen, Olagliga entréer på Otten och mycket mer..
Men det har inte alltid varit skoj, vi har haft skittråkigt ihop också, deppat över livet, kunnat prata om trista familjetragedier, killar som varit as, sen biltur till åby men krokodiltårar och det är nog därför vi har blivit som vi är. Det händer ju rätt mycket från när man är 5år tills nu och antingen växer man infrån varandra eller så växer man ihop och det kan jag ju säga att vi minst sagt har gjort..!

Du är en stor trygghet i mitt liv och kommer alltid att vara, för det finns vissa band som är meningen att man inte kan bryta!