Usch var helt slut när jag kom hem ifrån jobbet idag.. Man blir fasen deprimerad av att jobba så nära döden jämt och att se anhöriga till döende personer.. Jobbet suger verkligen musten ur en ibland och man är ju inte mer en människa, det går ju inte att koppla bort allt jämt och vara proffesionell.. Hur lätt är det egentligen? Har sett många döda personer i mitt liv redan, innom jobbet, och man vänjer sig ju aldrig vid den situationen.. Men hur ska nan vara egentligen? Man har ju läst en massa om hur man ska bete sig och jag tror själv att jag agerar "proffesionellt" när jag är på jobbet och när man pratar med anhöriga men när jag kom hem bara brast det.. Brukar kunna koppla från relativt från jobbet men inte idag.. Behövde någ bara gråta ut lite.. Som vanligt med mig!
Är det verkligen meningen att jobbet ska ta över ens liv.. Inte nog med att det känns som man är på jobbet hela tiden så ska jag ta med jobbet hem också.. Men hur ska man göra då? Man jobbar ju med människor och det är klart man blir berörd av vissa situationer och kan tänka sig in i deras situation.. Det är knepigt alltså :/
Känner just nu att jobbet tar så mycket kraft psykiskt från mig.. Får väl försöka att jobba lite på detta. Förmodligen känner jag väl som jag gör för att jag inte är så säker på mig själv och att jag lätt tar till mig saker, och känner med människor i min omgivning.. Antingen är det en bra egenskap eller inte?!
Hoppas att det bara är en jobbig dag och att det kommer att gå bra på jobbet framöver, känner ju att man måste göra ett bra jobb..





Ibland funderar man om det enda livet går ut på är att jobba?!..... och så börjar alla tankar om man man ska göra med sitt liv! Förr, då kunde man välja vad man ville bli och jobba lite som dittan eller dattan men nu känns det bara som att man har en chans, ett fast jobb vågar man ju inte tacka nej till.. Inte undra på att allt fler unga blir utbrända, får ångest och blir deprimerade när man inte själv känner att man har chansen att välja sina val i livet...